Förlossningsberättelse
Beräknat födelsedatum 4 augusti
Den 22 juli gick en liten del av slemproppen men ingenting mer hände.
Jag hade haft som mensvärk liknande känslor hela den veckan, men hade mer eller mindre gett upp hoppet om att hon skulle titta ut tidigare.
Vi gick och la oss som vanligt men vid 6 på morgonen den 28 juli vaknade jag av att jag hade mensvärk. Jag försökte somna om men märkte jag att smärtan helt plötsligt kom i stötar. Är det på g nu? Är det riktiga värkar? Det kan ju inte stämma för beräknat datum är om en vecka och jag hade ju redan intalat mig själv om att jag kommer att gå över tiden…
Jag försökte slappna av men det gick sådär. Och eftersom allt är nytt och man inte har någon aning om hur någonting ska kännas. Så tappa jag upp ett bad och satt där i ungefär 2 timmar. Lät erik fortsätta sova, eftersom att jag ville att han skulle vara så utvilad som möjligt om det nu skulle bli så att det skulle sätta igång. Efter badet väckte jag Erik och berättade läget, men jag trodde att det skulle släppa av, så sa att han skulle fortsätta sova. Så gick ner och åt lite frukost och ringde till Mamma. Efter det ringde jag till förlossningen och berättade hur det låg till. Då fick jag som svar tillbaka att "ta en tablett och vila, går det inte över får du komma in på en kontroll"
Värkarna började helt plötsligt göra jätte ont och när dom väl kom så kunde jag knappt stå upp utan kröp ihop som en liten boll. Tog fram mobilen och försökte klocka värkarna. Dom kom mellan 3-4 minuters mellanrum men kunde ibland va längre, alltså inte helt regelbunda. Och mitt i allting kom jag på att BB väskorna inte va packade. Så det va bara att börja packa och få upp Erik och säga att det var dags(förmodligen) Därefter ringde jag in till förlossningen igen och fick då komma in på en undersökning.
Klockan halv 11 när vi kom in fick jag lägga mig på sängen och göra ett ctg och efter det gjorde dom en undersökning, då det visade att jag redan va öppen 4cm. Äntligen tänkte jag, så vid 11 blev vi inskrivna. Så redan då fick jag börja med lustgasen. Jag som hade varit så nojig över den innan, då jag hört att man kan må illa utav den. Men icke, den va ju helt tvärt om. Man mådde ju helt underbart haha!
Vid nästa undersökning va jag öppen 7cm. Shit tänkte jag, va snabbt det går. Och även då fick jag bestämma om jag ville ha epidural bedövning eller inte. Tvekade lite först men bestämde sen att jag ville ta den, så jag kunde få en chans att vila imellan värkan. Men självklart va narkos läkaren upptagen, så det va bara att vänta på att han skulle bli ledig. När han sen ringde och berättade att han va redo så va det redan försent, hade öppnat mig 10cm alltså så va jag helt öppen. Så lustgasen fick jag klara mig på. Vid halv 3 började mina krystvärkar. Och trycket neråt gjorde mig så frustrerad, att ligga där och trycka på utan att någonting händer. och just då som jag bara ville trycka på som mest fick jag inte det, men det gick verkligen inte att hålla imot överhuvudtaget, så jag strunta helt i vad som sa till mig.
Klockan gick och tillslut kunde barnmorskorna se huvudet på henne. Jag kände äntligen hoppet om att man snart skulle få ha henne på sitt bröst. Vid halv 4 bedövade dom mig där nere och va tvungen att klippa mig. Kände det inte alls så det var inget jag led av. Barnmorskan sa till mig en sista gång att ta i allt vad hade för då skulle hon komma ut, och med all sista kraft jag hade tryckte jag på allt vad jag hade och vid 15:32 kom hon äntligen ut. Då tog min älskade lilla tjej sitt första andetag. Det går inte att beskriva känslan. Så himla underbart men samtidigt så himla läskigt. Efter jag hade samlat mig och fått gosa lite så tog dom henne. Då började dom sy mig det dom hade klippt och även då märkte dom att jag blödde inne någonstans. Så en läkare fick komma och titta så dom inte va tvungen att köra ner mig på operation. Men hon sa att det inte behövdes att det skulle läka ihop utav sig själv. Tur va väl det!
När allting va klart fick jag tillbaka Oliwia på mitt bröst, och jag njöt varje sekund. Jag hade inte klarat det utan Erik och Mamma. Så skönt att ha deras stöttande hela vägen. Sen vid 9 på kvällen fick vi komma till BB. Den kvällen/natten fick jag nog inte mycket sömn alls, jag kunde verkligen inte slita blicken ifrån Oliwia, och jag kunde för den delen inte förstå att hon var våran. Men som tur va gick hela förlossningen jätte bra och snabbt. Och jag är faktiskt rätt imponerad över mig själv att jag klarade mig på bara lustgasen. Och även barnmorskorna tyckte jag var jätte duktig (om man får skryta lite ;)
Den 22 juli gick en liten del av slemproppen men ingenting mer hände.
Jag hade haft som mensvärk liknande känslor hela den veckan, men hade mer eller mindre gett upp hoppet om att hon skulle titta ut tidigare.
Vi gick och la oss som vanligt men vid 6 på morgonen den 28 juli vaknade jag av att jag hade mensvärk. Jag försökte somna om men märkte jag att smärtan helt plötsligt kom i stötar. Är det på g nu? Är det riktiga värkar? Det kan ju inte stämma för beräknat datum är om en vecka och jag hade ju redan intalat mig själv om att jag kommer att gå över tiden…
Jag försökte slappna av men det gick sådär. Och eftersom allt är nytt och man inte har någon aning om hur någonting ska kännas. Så tappa jag upp ett bad och satt där i ungefär 2 timmar. Lät erik fortsätta sova, eftersom att jag ville att han skulle vara så utvilad som möjligt om det nu skulle bli så att det skulle sätta igång. Efter badet väckte jag Erik och berättade läget, men jag trodde att det skulle släppa av, så sa att han skulle fortsätta sova. Så gick ner och åt lite frukost och ringde till Mamma. Efter det ringde jag till förlossningen och berättade hur det låg till. Då fick jag som svar tillbaka att "ta en tablett och vila, går det inte över får du komma in på en kontroll"
Värkarna började helt plötsligt göra jätte ont och när dom väl kom så kunde jag knappt stå upp utan kröp ihop som en liten boll. Tog fram mobilen och försökte klocka värkarna. Dom kom mellan 3-4 minuters mellanrum men kunde ibland va längre, alltså inte helt regelbunda. Och mitt i allting kom jag på att BB väskorna inte va packade. Så det va bara att börja packa och få upp Erik och säga att det var dags(förmodligen) Därefter ringde jag in till förlossningen igen och fick då komma in på en undersökning.
Klockan halv 11 när vi kom in fick jag lägga mig på sängen och göra ett ctg och efter det gjorde dom en undersökning, då det visade att jag redan va öppen 4cm. Äntligen tänkte jag, så vid 11 blev vi inskrivna. Så redan då fick jag börja med lustgasen. Jag som hade varit så nojig över den innan, då jag hört att man kan må illa utav den. Men icke, den va ju helt tvärt om. Man mådde ju helt underbart haha!
Vid nästa undersökning va jag öppen 7cm. Shit tänkte jag, va snabbt det går. Och även då fick jag bestämma om jag ville ha epidural bedövning eller inte. Tvekade lite först men bestämde sen att jag ville ta den, så jag kunde få en chans att vila imellan värkan. Men självklart va narkos läkaren upptagen, så det va bara att vänta på att han skulle bli ledig. När han sen ringde och berättade att han va redo så va det redan försent, hade öppnat mig 10cm alltså så va jag helt öppen. Så lustgasen fick jag klara mig på. Vid halv 3 började mina krystvärkar. Och trycket neråt gjorde mig så frustrerad, att ligga där och trycka på utan att någonting händer. och just då som jag bara ville trycka på som mest fick jag inte det, men det gick verkligen inte att hålla imot överhuvudtaget, så jag strunta helt i vad som sa till mig.
Klockan gick och tillslut kunde barnmorskorna se huvudet på henne. Jag kände äntligen hoppet om att man snart skulle få ha henne på sitt bröst. Vid halv 4 bedövade dom mig där nere och va tvungen att klippa mig. Kände det inte alls så det var inget jag led av. Barnmorskan sa till mig en sista gång att ta i allt vad hade för då skulle hon komma ut, och med all sista kraft jag hade tryckte jag på allt vad jag hade och vid 15:32 kom hon äntligen ut. Då tog min älskade lilla tjej sitt första andetag. Det går inte att beskriva känslan. Så himla underbart men samtidigt så himla läskigt. Efter jag hade samlat mig och fått gosa lite så tog dom henne. Då började dom sy mig det dom hade klippt och även då märkte dom att jag blödde inne någonstans. Så en läkare fick komma och titta så dom inte va tvungen att köra ner mig på operation. Men hon sa att det inte behövdes att det skulle läka ihop utav sig själv. Tur va väl det!
När allting va klart fick jag tillbaka Oliwia på mitt bröst, och jag njöt varje sekund. Jag hade inte klarat det utan Erik och Mamma. Så skönt att ha deras stöttande hela vägen. Sen vid 9 på kvällen fick vi komma till BB. Den kvällen/natten fick jag nog inte mycket sömn alls, jag kunde verkligen inte slita blicken ifrån Oliwia, och jag kunde för den delen inte förstå att hon var våran. Men som tur va gick hela förlossningen jätte bra och snabbt. Och jag är faktiskt rätt imponerad över mig själv att jag klarade mig på bara lustgasen. Och även barnmorskorna tyckte jag var jätte duktig (om man får skryta lite ;)
På onsdag blir hon redan 1 månad, så sjukt vad tiden springer iväg. Har även hunnit med några besök nere på BVC och hon växer på längden och hon går även upp i vikt. Duktig tjej! Jag ammar på som vanligt och har mer eller mindre kommit in i Mamma rollen. Och hon är verkligen världens snällaste. Lätt att ha och göra med, men hon har också en väldigt humör. Hon har även börjat få ögon kontakt med oss och hon ligger ofta och gör massa ljud och sprattlar som en liten groda med både ben och armar. Hon väcker mig 1 gång på natten för att äta, därför jag passade på att skriva förlossningsberättelsen nu när hon somnat om. Så jag får det gjort! Har även hunnit med att bli nerkräkt och ner bajsad, men sånt ingår haha! Men hur är det med mig nu såhär efter? Jo allt bra, hade det väldigt jobbigt i början med att gå och sitta. Men nu känns allt mer eller mindre bra, måste fortfarande ta lite pauser när jag går på stan och sätta mig ner ett tag. Annars är det inget så. Allting flyter på vilket känns jätte skönt.
